Keith Floyd och Patrick Swayze dog idag.
  Alla som älskar att laga mat har sett Floyd stå och gasta över en gryta på en spansk kulle för att i nästa ögonblick gå iväg och rycka några kvistar rosmarin från marken och slänga i grytan. Eller så har vi sett honom snacka om livet med en knubbig vietnamveteran på en strand i Florida över en tallrik kyckling med "alldeles för mycket lime" enligt veteranen. Eller så minns vi att en del av vinet faktiskt hamnade i maten.
  Kort sagt, Floyd var den som gjorde mig intresserad av mat på allvar. Hatade recept gjorde jag redan, Floyd dök upp och försäkrade att det var helt okej - fräs bara vitök, morötter och nåt annat i olivolja, sen kan du göra vad du vill. Laga mat gör man med hjärtat och händerna, vem bryr sig om man misslyckas, så länge man vågar och älskar det man gör? Rock'n'roll cooking.
  En för tv-kockar sällsynt ödmjukhet - inte sällan blev han sågad av sina middagsgäster, inte ett spår av att 'mitt sätt är det enda sättet' - som var befriande. Han visade gärna upp sina misslyckanden, går det illa - skitsamma - börja om. Han utmanade en borgmästare i New Mexico på chili-tävling, med en lokal jury bestående av borgmästarens stab... Han förlorade förstås. Hans chili var god, men den var inte "Santa Fé".
  Han bevisade att matlagning inte måste vara klinisk, exakt vetenskap, det kan lika gärna vara en medvetandeström, ett bluesjam, något doftande jordnära; en rejäl köttgryta är lika fint som en middag på en michelinrestaurang.
  Aldrig mera "back to me, Clive!" Jag kommer att sakna honom.

Patrick Swayze - se om Point Break. Och Youngblood. Och för all del, Dirty Dancing om du är på det humöret. För oss som växte upp på 80-talet är han en ikon, vare sig vi vill eller inte. Bara hans namn väcker minnen, precis som Van Damme, Stallone och Eddie Murphy.