Ska man få igång det här igen, då?

Cirka ett år sen jag skrev nåt vettigt, när jag var förbannad över Boss (är fortfarande förbannad, vi får se vad det blir av det), och sen dess - tomt. Började ju med det här för mitt eget höga nöjes skull, ville nån läsa det - kul! - men framförallt skrev jag för mig själv och för att få ur mig grejer, precis som vilken fjortis som helst. Och senaste året har inte det behovet funnits riktigt. Jag har blivit den största författarklichén av dom alla, den jag har lärt mig hata - den lidande konstnären.

När jag var en plaskvåt tonåring och hade mina stora författardrömmar, så var den lidande konstnären knappast en kliché - det var idealet. Det var det enda sättet att vara, att leva, det enda som gav saker mening. Det är knappast nån nyhet att många av dom största kreativa genierna i historien - konstnärer, artister, författare, uppfinnare, vetenskapsmän - har varit ordentliga tokskallar. Socialt inkompetenta, kriminella, psykopater - you name it. Den senaste forskningen påstår att linjen mellan genialitet och galenskap inte bara är tunn, dom två förutsätter rentav varandra. Genialitet (eller kreativitet) och galenskap är två sidor av samma mynt, eller en cocktail av signalsubstanser i hjärnan som måste ha en exakt blandning för att inte spåra ur. Men när blandningen är rätt, då blir det fyrverkerier.

Ungefär som en motor måste ha en optimal mix av bränsle och luft, bland andra variabler, för att gå bra. Såna är vi alla, på sätt och vis, men våra motorer är mer eller mindre känsliga. Dom flesta av oss är en vanlig tvålitersfyra - har ganska stora toleranser, byggd för att gå och gå och gå, utvecklar inte så stor effekt; men några få är top fuel- eller F1-maskiner - otroligt mycket effekt när det stämmer, men toleranser på nära noll, och dom går inte alls när någon inställning är lite off.

Det är klart att man hellre ser sig själv som en F1:a än som svensklärarens Corolla. Och hellre tror att man är ett geni än en medelmåtta. Och livet ska vara jobbigt, helst ett helvete, vad ska man annars skriva om? Jag trodde på fullt allvar att jag mådde som bäst när jag mådde lite illa, att det gynnade min kreativitet. Jag hade förstås fel. Kreativitet kan hämta energi ur lidandet, men man behöver vara i balans för att det ska bli nåt av det. Den lidande konstnären är ofta en självupptagen, depressiv stackare som inte lever länge, och hur kul är det? Och vad har detta med en trist bowlingblogg att göra? Tja, det här är ju också ett skapande, nåt som kräver en viss inspiration - annars kan man ju bara redovisa hur många serier man har spelat sista veckan eller hur den nya bollen känns, och det är inte min grej.

Så, vi har slagit fast att Sjöstedt behöver uppleva svårigheter och lidande för att få arslet ur vagnen och skriva nåt, men han behöver må kanelbullar för att kunna skriva nåt om sitt lidande. (Återstå att se hur psykotisk jag egentligen är.) Med andra ord har det nästan varit hopplöst att hitta nåt att skriva om under det här året. Bowlingen har helt enkelt gått för bra.

Senaste säsongen har varit min bästa någonsin, utan diskussion. Det började bättre än väntat, och fortsatte så. När jag skrev på för UIK var jag inställd på att bygga om mitt spel rätt mycket, och hamna i en svacka under tiden. Två steg bakåt för att ta tre-fyra framåt. Tränare G gjorde förändringar direkt, men nån svacka kom aldrig. Tvärtom. Det var fullt ös hela hösten.

Våren blev sämre, men med mina mått mätt helt okej. Paradoxalt nog kände jag under våren att all teknikträning och alla förändringar började ge resultat, att jag kunde börja göra fler och rätt saker med bollen - fast det inte blev lika höga siffror.

På hela taget en känsla av förundran. Säsongen har varit som att gå dom där sista stegen upp på en fjälltopp, slås av utsikten och känna att man ser på världen ur ett nytt perspektiv - som aldrig gick att föreställa sig nere i dalen. "Jaha, är det så här det ser ut här uppifrån?"

Sen ser man ju alla berg runtomkring som är högre, men det är annan sak.

Säsongen slutade med en tripp till Sollefteå - igen. Tredje året i rad med två olika klubbar. Och torsk, för tredje gången. På nån slags inverterad version av Athens, bra mycket torrare i mitten än på kanterna, inte ens vänstersidan hade speciellt mycket. Sånt händer, det är inte enkelt att lägga bra banor, ibland har man inte kontroll över resultatet.

Det känns tråkigt att lämna UIK efter bara ett år, det är ett skönt gäng och det har varit otroligt kul, men i augusti lämnar vi stan. Har bara ett litet bröllop att klara av.

Trevlig sommar!