Ska man få igång det här igen, då?

Cirka ett år sen jag skrev nåt vettigt, när jag var förbannad över Boss (är fortfarande förbannad, vi får se vad det blir av det), och sen dess - tomt. Började ju med det här för mitt eget höga nöjes skull, ville nån läsa det - kul! - men framförallt skrev jag för mig själv och för att få ur mig grejer, precis som vilken fjortis som helst. Och senaste året har inte det behovet funnits riktigt. Jag har blivit den största författarklichén av dom alla, den jag har lärt mig hata - den lidande konstnären.

När jag var en plaskvåt tonåring och hade mina stora författardrömmar, så var den lidande konstnären knappast en kliché - det var idealet. Det var det enda sättet att vara, att leva, det enda som gav saker mening. Det är knappast nån nyhet att många av dom största kreativa genierna i historien - konstnärer, artister, författare, uppfinnare, vetenskapsmän - har varit ordentliga tokskallar. Socialt inkompetenta, kriminella, psykopater - you name it. Den senaste forskningen påstår att linjen mellan genialitet och galenskap inte bara är tunn, dom två förutsätter rentav varandra. Genialitet (eller kreativitet) och galenskap är två sidor av samma mynt, eller en cocktail av signalsubstanser i hjärnan som måste ha en exakt blandning för att inte spåra ur. Men när blandningen är rätt, då blir det fyrverkerier.

Ungefär som en motor måste ha en optimal mix av bränsle och luft, bland andra variabler, för att gå bra. Såna är vi alla, på sätt och vis, men våra motorer är mer eller mindre känsliga. Dom flesta av oss är en vanlig tvålitersfyra - har ganska stora toleranser, byggd för att gå och gå och gå, utvecklar inte så stor effekt; men några få är top fuel- eller F1-maskiner - otroligt mycket effekt när det stämmer, men toleranser på nära noll, och dom går inte alls när någon inställning är lite off.

Det är klart att man hellre ser sig själv som en F1:a än som svensklärarens Corolla. Och hellre tror att man är ett geni än en medelmåtta. Och livet ska vara jobbigt, helst ett helvete, vad ska man annars skriva om? Jag trodde på fullt allvar att jag mådde som bäst när jag mådde lite illa, att det gynnade min kreativitet. Jag hade förstås fel. Kreativitet kan hämta energi ur lidandet, men man behöver vara i balans för att det ska bli nåt av det. Den lidande konstnären är ofta en självupptagen, depressiv stackare som inte lever länge, och hur kul är det? Och vad har detta med en trist bowlingblogg att göra? Tja, det här är ju också ett skapande, nåt som kräver en viss inspiration - annars kan man ju bara redovisa hur många serier man har spelat sista veckan eller hur den nya bollen känns, och det är inte min grej.

Så, vi har slagit fast att Sjöstedt behöver uppleva svårigheter och lidande för att få arslet ur vagnen och skriva nåt, men han behöver må kanelbullar för att kunna skriva nåt om sitt lidande. (Återstå att se hur psykotisk jag egentligen är.) Med andra ord har det nästan varit hopplöst att hitta nåt att skriva om under det här året. Bowlingen har helt enkelt gått för bra.

Senaste säsongen har varit min bästa någonsin, utan diskussion. Det började bättre än väntat, och fortsatte så. När jag skrev på för UIK var jag inställd på att bygga om mitt spel rätt mycket, och hamna i en svacka under tiden. Två steg bakåt för att ta tre-fyra framåt. Tränare G gjorde förändringar direkt, men nån svacka kom aldrig. Tvärtom. Det var fullt ös hela hösten.

Våren blev sämre, men med mina mått mätt helt okej. Paradoxalt nog kände jag under våren att all teknikträning och alla förändringar började ge resultat, att jag kunde börja göra fler och rätt saker med bollen - fast det inte blev lika höga siffror.

På hela taget en känsla av förundran. Säsongen har varit som att gå dom där sista stegen upp på en fjälltopp, slås av utsikten och känna att man ser på världen ur ett nytt perspektiv - som aldrig gick att föreställa sig nere i dalen. "Jaha, är det så här det ser ut här uppifrån?"

Sen ser man ju alla berg runtomkring som är högre, men det är annan sak.

Säsongen slutade med en tripp till Sollefteå - igen. Tredje året i rad med två olika klubbar. Och torsk, för tredje gången. På nån slags inverterad version av Athens, bra mycket torrare i mitten än på kanterna, inte ens vänstersidan hade speciellt mycket. Sånt händer, det är inte enkelt att lägga bra banor, ibland har man inte kontroll över resultatet.

Det känns tråkigt att lämna UIK efter bara ett år, det är ett skönt gäng och det har varit otroligt kul, men i augusti lämnar vi stan. Har bara ett litet bröllop att klara av.

Trevlig sommar!

Keith Floyd och Patrick Swayze dog idag.
  Alla som älskar att laga mat har sett Floyd stå och gasta över en gryta på en spansk kulle för att i nästa ögonblick gå iväg och rycka några kvistar rosmarin från marken och slänga i grytan. Eller så har vi sett honom snacka om livet med en knubbig vietnamveteran på en strand i Florida över en tallrik kyckling med "alldeles för mycket lime" enligt veteranen. Eller så minns vi att en del av vinet faktiskt hamnade i maten.
  Kort sagt, Floyd var den som gjorde mig intresserad av mat på allvar. Hatade recept gjorde jag redan, Floyd dök upp och försäkrade att det var helt okej - fräs bara vitök, morötter och nåt annat i olivolja, sen kan du göra vad du vill. Laga mat gör man med hjärtat och händerna, vem bryr sig om man misslyckas, så länge man vågar och älskar det man gör? Rock'n'roll cooking.
  En för tv-kockar sällsynt ödmjukhet - inte sällan blev han sågad av sina middagsgäster, inte ett spår av att 'mitt sätt är det enda sättet' - som var befriande. Han visade gärna upp sina misslyckanden, går det illa - skitsamma - börja om. Han utmanade en borgmästare i New Mexico på chili-tävling, med en lokal jury bestående av borgmästarens stab... Han förlorade förstås. Hans chili var god, men den var inte "Santa Fé".
  Han bevisade att matlagning inte måste vara klinisk, exakt vetenskap, det kan lika gärna vara en medvetandeström, ett bluesjam, något doftande jordnära; en rejäl köttgryta är lika fint som en middag på en michelinrestaurang.
  Aldrig mera "back to me, Clive!" Jag kommer att sakna honom.

Patrick Swayze - se om Point Break. Och Youngblood. Och för all del, Dirty Dancing om du är på det humöret. För oss som växte upp på 80-talet är han en ikon, vare sig vi vill eller inte. Bara hans namn väcker minnen, precis som Van Damme, Stallone och Eddie Murphy.

Jag kan bara försöka föreställa mig ilskan och frustrationen hos Öisarna över att få börja om från ruta ett, i division ett. När man dessutom var så nära att få kvala till elitserien, om Öis hade gjort sitt räckte det ju om ett resultat gick deras väg (jämför när Sverige missade fotbolls-VM '86), är det bara för grymt.
  Blir man trea i gruppen kan allt hända, se på Team Malmoe som nästa år spelar i eliten - fast man förlorade den sista seriematchen mot Mariestad med 16-4 och bara räddades av att Bulltofta också förlorade. Hur var det nu - bäst när det gäller?
  Om motivationen överlever till nästa år för Öisarna återstår att se, jag hoppas det. Dom har två hela säsonger att ta sig igenom till nästa chans på elitserien, vilket inte är ett litet skäl att skrota BOSS i nuvarande form. Vad säger sponsorerna?
  Jag undrar vad man skulle tänka på t ex Fotbollförbundet om man hörde hur vi gör: tänka sig att halva Superettan kan ta sig till Allsvenskan via kval - hur blir det med kvaliteten? Halva Superettan kan åka ur via kval? Vilka vill satsa på så lösa boliner? Lättare att kvala sig ur än att gå upp? Ursäkta?!
  Att första platsen i Öis grupp togs av Pergamon F, som inte får kvala vidare, och att kvalmotståndarna Malmoe F inte hade fått spela i allsvenskan om inte A-laget gått upp i elitserien veckan efter är också en bisarr situation som vi nog får leva med, men BOSS gör inte saken bättre, tvärtom.
  Jag hoppas också att ansvariga gör en ordentlig översyn (mindre diplomatiskt uttryckt - sätt stopp för vansinnet!), och inte bara slopar strike-out, som är en olycklig men fullt logisk följd av den olyckliga doktrinen "alla ska kvala". Jag är inte emot kval som sådant, men låt det finnas ett mittenskikt i serierna så får toppen och botten kvala. Är man tolfte lag av arton har man förtjänat att spela vidare i samma division, punkt.
Avslutningsvis - ett konstruktivt förslag: behåll det goda med BOSS - alternera bortamatcherna geografiskt liknande dagens system, låt matcherna gälla något för många lag långt fram på säsongen genom att göra grupper om nio lag, två bästa kvalar uppåt, två sämsta kvalar neråt, med fem övriga potentiellt indragna i streckstriderna. Den som vill lägga en motion vid nästa årsmöte i sitt eget namn är fri att göra så, jag bjuder på idén. Frågan måste tas upp, för samma sak kommer att hända nästa år, och året efter det, tills en förskräckande andel av dom framåtsträvande klubbarna är döda och många, många bowlare har lagt av.
  Som tröst till Örgryte IS, och andra i samma sits - det finns ett ställe där man kan undvika kval. Elitserien. Ironiskt, eller hur?


*Gunnar Sträng var finansminister för (s). Försvarade ett skattesystem som kunde innebära över 100% i skatt i enskilda fall. Inspirerade en viss Astrid Lindgren att skriva 'Pomperipossa i Monismanien'.

Tänk dig att du sitter i TV4-studion och ska skrapa Triss. Du kan bli rik, aldrig mer behöva bekymra dig för att pengarna ska räcka till. Du har redan börjat fundera på lånen du ska lösa, grejerna du ska skaffa, resorna du ska göra.
  Du börjar skrapa, en miljon, en miljon till, nu är det ganska varmt innanför kragen, femtitusen, en Gunnar Sträng*, Gunnar Sträng igen, vänta lite... Plötsligt har du har skrapat färdigt och du hör Lasse Bengtsson säga: "Ojdå, det var tråkigt. Tre Gunnar Sträng, då får du tyvärr betala oss hundratusen istället. Det var väl synd. Men vi önskar dig en trevlig dag. Hur blir vädret Åsa?"    
  Det här ska handla om BOSS.

Mina personliga erfarenheter av BOSS har hittills varit positiva, och handlat om dom saker som skaparna själva förespråkar: man får spela på nya hallar och man får ett playoff i slutet av säsongen då det gäller att vara som bäst. Två goda tankar på papperet.
  Fram till nu har min uppfattning varit att BOSS är helt okej. Inte perfekt, men helt okej. Nu har jag ändrat uppfattning.
  Kritikerna till BOSS har talat om att säsongen blir en tjugo matcher lång transportsträcka mot kvalet. Vilket kan vara sant, men det kan lika gärna vara en avspegling av en ojämn division, och en annan serieform skulle inte ändra på det. Det är inte det jag hakar upp mig på.
  Andra har påpekat att överlägsenhet under hela säsongen inte är något värt när kvalet kommer. Helt riktigt, så är fallet väldigt ofta i vår sport, och alla andra sporter. Det bästa laget eller bästa spelaren vinner inte alltid. Det är inte det jag hakar upp mig på.
  Vi, IFK Umeå, åkte ur allsvenskan efter att ha förlorat våra två kvalmatcher. Det hade vi kanske inte gjort om vi hade haft bästa laget, men å andra sidan hade vi inte hamnat i det läget om vi hade spelat bättre under säsongen som helhet. Det är inte därför jag har bytt fot i frågan.
  Ödet som Örgryte råkade ut för, däremot, har fått mig att tänka till. I Öis har man, vad jag förstått, gjort en rejäl elitsatsning efter några dystra år. Man har värvat flera duktiga spelare, avancerade från ettan ifjol och nu var det meningen att man skulle ta nästa steg.
  Ända in i sista omgången hade man chansen - full pott mot June och Forsheda borta och hemmaförlust för Mariestad eller WIK, så var man trea i gruppen. Nu blev det inte så - förlust i Värnamo med 9-11, efter ledning 8-7, och Öis var fyra oavsett vad.
  Det finns vissa om och men här, även om Öis hade besegrat Forsheda är det inte givet att man sedan också hade slagit June. Men med en seger i bagaget och ett motståndarlag som redan var klart för slutspel hade man haft ett bra läge. Dessutom hade det satt en helt annan press på konkurrenterna, särskilt Mariestad, som samtidigt som Öis spelade mot June skulle möta ett synnerligen motiverat Team Malmoe.
  I kvalet: 1-1 i matcher mot Team Malmoe F, 2-2 i skiljeserie, strike-out, Malmoe vidare, Öis ner i ettan.
  Så, vad är det som är galet här?
  Det fundamentala felet med BOSS är, som jag ser det, att tredje plats kan leda till en högre serie, fast vägen dit är lång, man ska slå ut tre lag på vägen; fjärde plats, däremot, leder till en fallucka ner i en lägre serie. Pang, tjoff! Snubblar du på första hindret är du är ute. Två år till nästa chans att gå upp.
  Min fråga till dom som skapade BOSS, och till dom som röstade igenom det: var det så här det var tänkt?
  Är detta en tillfällighet? Föll Öis offer för olyckliga omständigheter? Nej och nej. Den här texten hade lika gärna kunnat handla om Växjö eller Bulltofta, båda missade elitkvalet på diffen, men båda hade lyckan att klara sig kvar i allsvenskan. Växjö tack vare skiljeserie, Bulltofta hade tuffa fajter både i semi och final. Skillnaden mellan tredje och fjärde plats kan vara en (1) banpoäng. En spärrmiss nån gång i oktober. En nia i frislaget. Är det verkligen rimligt att det ska vara så?
  Nu hörde inte Öis till dom bästa lagen i Sydallsvenskan, i en rak tabell hade man haft tolv lag före sig, men man hörde till ett ganska stort mittenskikt. Nio lag trängdes inom fyra poäng, så marginalerna var inte stora. Som kontrast till detta: Åmål, det lag som tog minst poäng (8) i Sydallsvenskan, klarade sig kvar. Fem lag som tog fler poäng, fyra av dom mer än tio fler, åkte ur. Var det så här det var tänkt?
  Visst, Öis var inte "bäst när det gäller", inte deras olycksbröder heller. Men att dra den devisen som ett mantra för tankarna till häxprocesserna. Det sas då att det inte går att dränka en häxa, hon flyter bara upp igen. Alltså slängde man den misstänkta häxan i närmaste sjö, möjligen med en kvarnsten vid foten - om hon var oskyldig skulle hon ju sjunka. Fördelen med metoden är att man omedelbart kan avgöra om någon är en häxa, nackdelarna får var och en själv fundera över.
  Jag förstår inte heller varför det ska krystas fram situationer där man "ska prestera". Skulle vi sakna tillfällen i vår sport där det gäller att prestera? Banpoängen, som faktiskt är en genial uppfinning, ställer potentiellt det kravet på dig i varje serie. Det är många tillfällen på en säsong, mycket träning i mental styrka. Vid en streckstrid i slutet av säsongen ställs saker på sin spets, utan att man ytterligare behöver bre på med ett obligatoriskt kval eller strike out. I all idrottspsykologi pratar man om vikten att våga misslyckas för att våga lyckas, men om varje misslyckande får ödesdigra konsekvenser - vad lär du dig av det? Om en höjdhoppare river en gång på 2.30, måste han då börja om på 2.35?

(Forts.)

Laget som vände hem från Sollefteå relativt olyckliga, det var vi. IFK Umeå spelar i ettan nästa år. Så här med sex-sju timmars distans till säsongen så är det fullkomligt logiskt, och att analysera i dagar ändrar inte på det.
  Vi har inte räckt till, så enkelt är det. Alla gör så gott dom kan, men vi har haft för tunn trupp. Vi som skulle bära laget har inte varit tillräckligt bra, och man kan inte begära att fjärdebordet ska plocka en massa poäng.
  Egentligen har allt pekat på att det skulle gå så här ända sen september, en storseger på första bortaresan gav en illusion av att det nog skulle ordna sig. En illusion som sprack rätt snabbt, för att bli en kylig insikt om att det inte går att hänga kvar ens i Nordallsvenskan när man måste ringa ihop ett lag dagarna före match, omgång efter omgång.
  Jaja. Det låter som det blir en annan typ av upplägg till hösten, och det kan passa bättre i en lägre serie.
  Själv blir jag inte kvar, tog beslutet att byta klubb för ett par veckor sen och meddelade lagledningen före påsk. Jag hade kunnat spela med IFK i ettan eller allsvenskan, sak samma, med nuvarande lattjo-nivå på saker och ting ett år till, men jag vill komma vidare. Fortfarande ha kul, men också bli en bättre bowlare.  
  Så det blir Umeå IK. Beslutet växte fram under Skellefteå Open och var till slut ganska lätt att ta, även om det känns trist att lämna IFK, och avsluta med att spela ner laget i ettan.
  Det har varit en rolig tid, jag har återupptäckt min kärlek till bowling i den vita tröjan, och utvecklats rätt mycket på flera plan. IFK Umeå kommer alltid att ha en plats i mitt hjärta som ingen annan klubb kan få. Tack! Vi ses kanske igen!

Timingen kommer/timingen går/ingen kan tyda dess lagar (fritt efter N.Ferlin)
  Sista träningen före kvalet, och... det börjar likna nåt igen. Skellefteå Open lämnade ett sårigt självförtroende efter sig, men jag repar mig.
  På lördag kvalar IFK Umeå för fortsatt existens i Nordallsvenskan. Platsen är Sollefteå, motståndare är Jonsta BK och Domsjö IF. Två lag åker hem relativt glada, det tredje relativt olyckliga. Mer dramatiskt än så är det nog inte.
  I Sollefteå var vi ifjol också, fast då kvalade vi åt andra hållet. Undertecknad har ganska trevliga minnen därifrån, men det var jag nog ensam om. Utanför ribba 8-10 var lönlöst att försöka, och längre in hade alla problem att få ner bollen i banan. Min gamla Nighthawk gick drömmen däremot. Så vi torskade eftertryckligt i första matchen mot min barndoms klubb Vilhelmina IK. Andra var vi med bättre, men fick bara oavgjort och så var säsongen slut.
  Det blir nog andra banor/bullar i år, men tar med mig en gammkula ändå, en Cuda 2000. Inte för att jag har så mycket att välja på, men man vill ju ha jämvikt i väskorna.
  I ett par veckor har jag haft timingångest, klotet har vägt ett ton, fått noll revolutioner och missat höger, vänster, uppåt, neråt, bakåt. Så, ikväll, liten islossning. (Yay!) Finns mycket kvar att jobba på, men obeskrivligt skönt att känna att det ändå finns ett spel där. Att det är Möjligt.
  När jag inte tajmar, känner jag mig inte ens som en bowlare. Jag blir en bluff, en imitatör, på nåt slags metafysiskt plan. Det kan kännas som jag aldrig kommer att slå en strike mer i mitt liv, för att inte tala om ett Bra Slag. Det där ljuvliga spelet igår, var det en dröm? Varför håller jag ens på? Och så vidare.
  Det är för väl att man blev begåvad med en sorts tjurskalle, och en lätt besatthet vid mysterier.
  För plötsligt klickar det, igångsättningen sitter, man älgar inte iväg på det där steget och klotet känns som en handboll. Det finns ingen annan sport som kan vara så förödmjukande, så frustrerande, så... underbar. Jag är fast, för alltid. Jag älskar dig, förbannade bowling!

Sponsrade Skellefteå Open i veckan. Tidig start tisdag kväll, lyckades samla alla serier utom första mellan 206 och 199. Har ju fortfarande brutalt mycket hcp så det räckte till 1274, men 1274 räckte ju förstås ingenstans.
  Kenth H drog in 1515 nån start senare (slog ett av Linus gamla
distriktsrekord), och under lördan när dom flesta och bästa spelarna lirade haglade det höga slagningar. 1400 räckte till sjunde-åttonde plats. Kommer inte ihåg namnet på profilen som användes, men det var 41-42 fot, ganska mycket olja och ett otroligt häng mitt i banan. Lahti i UIK som har ett spel liknande mitt påstod på lördagkvällen att man kunde öppna upp också men det märkte jag aldrig.
  Åkte upp lördag morgon och tänkte se dom två tidiga starterna för att se lite bra och mindre bra bowling, och kanske snappa upp nåt som kunde vara till hjälp senare på kvällen. En del bra bowling blev det, bland annat Erkki som satte personligt och HP som gick till final med marginal, mindre bra bowling bjöds det också, men mycket att analysera fanns det inte. Alla som gjorde nåt spelade i samma zon, rakpuckar som skruvnissar. Och jag hade ännu större anledning att vara missnöjd med att inte ha klarat pari än.
  Efter en stunds snark och väntan på sista start, konstigt nog inget spel fem och åtta, lösspel istället, var det dags att rädda ansiktet.
  Kroppen och framförallt huvet kändes inte riktigt med, men det kan inte vara perfekt jämt.
  Sex raka kryss i första kunde inte dölja rigor mortis, tomt i både nionde och tionde och riktig urkörning i andra kändes mer rimligt. På nåt sätt lyckades jag tänka positivt, insåg att 900 plus hcp sista fyra skulle förmodligen räcka till final, och det kändes fullt möjligt. Det var inte särskilt svårt att träffa fickan, och gjorde jag bara godkända slag fick jag med mig rätt mycket. Problemet var att göra dom där hyfsade slagen. Fick kämpa hela tiden för att få bollen att släppa från handen, bad till Gud varje gång för att 5-7 inte skulle stå.
  Intalade mig att jag hade chansen, 240 eller mer i sista, osannolikt men inte omöjligt. 200 blev det, kunde inte slå fler strike den här kvällen. Vet inte riktigt vad jag ska tycka. I besvikelsen över att jag inte kunde spela bättre, eller ens spela så som jag gjort dom senaste veckorna, är det samtidigt ett tecken på framsteg att jag "bara" är 150 pinnar efter topp tio i en sån här när jag spelar så dåligt?
  Har bestämt mig för det senare.
  Annars var det skoj att se Yngström spela, även om det inte räckte hela vägen så var det inget snack om vem som var bäste bowlaren i huset. 2 klot hade han med sig, spärrade med hallboll, och chockade fler än mig när han faktiskt missade en gång i finalen.
  På bana 15 stod femmans kägla åtminstone en ribba för långt till vänster. Resulterade i 5-8-10 för en lirare som får vara namnlös här (själv kom jag undan med blotta förskräckelsen, bara femman stod kvar och vickade) plus några 8-10. Fast den förekom på andra banor också, såna banor, såna lirare.
  Av 20 finalister hade åtminstone hälften det gemensamt att dom
roterar bollen en hel del. Av topp tio i finalen får sex betraktas som crankers, ytterligare tre saknar inte heller näve. Då gynnade ändå banprofilen en rakare spellinje. Något för andra tävlingsarrangörer att tänka på, och förhoppningsvis dra rätt slutsatser av.
  På det hela taget en trevlig helg, fast det är ju roligare att slippa visa upp sina brister i sånt obarmhärtigt ljus. Det är märkligt det där, att jag vågar spela igenom och ge bollen vad den egentligen inte behöver när det finns rejält med sväng, för att bli så försiktig och inte kunna ge två varv ens när det verkligen behövs. Var la jag nu den där Willi Railo-boken?

Ps. Glad påsk!

När hörde du senast nån säga om en bowlare: "han är stabil, han är en 770-kille"? Är det bara jag eller har det försvunnit helt? Jag kanske har fått det om bakfoten, men jag har för mig att vissa spelare brukade ha det epitetet, förr. Nån som sällan är bäst, men sällan gör bort sig. En seg typ som täcker rutor, som landar dom flesta serierna på 190-200, som sprider lugn omkring sig, men som kanske inte är nån killer och definitivt ingen strikemaskin. Beroende på nivå kanske man har pratat om 750-tomtar och 820-snubbar, men konceptet är detsamma - man vet vad man får, stabila prestationer, anspråkslösa resultat. Vattenbärare brukar det heta i andra sporter.
  Själv har jag ju begränsade minnen av tiden f.Xc. (före X-calibur), men jag misstänker att om 770-killen har funnits så tog klisterbollarna död på honom. I en tid när det är minst lika viktigt att ha rätt klot i handen som att utföra det fysiska, ger en stabil prestation ofta mer betalt än tidigare, men lika ofta mycket mindre, känns det som.
  För femton år sen kunde man få höra att varva 230 med 170 var "för ojämnt", följde du upp 250 med 150 var det en liten katastrof. Tänker någon så längre? Varför ställer jag ens frågan? Tja, jag har just blivit en 770-kille. Fast från andra hållet, så att säga.
  Jag dammar in en eller två höga serier här och där, och så balanserar jag med motsatsen. Slutsumman blir ungefär densamma, raden dom senaste fyra matcherna (hemma) är 760-773-779-772. Det kan ju sägas att bara två andra spelare slog högre än mina 760 i den matchen, var själv otroligt nöjd, och mina 779 gjorde jag med totalt 4 tomrutor och 524 på tre av rundorna...
  En gång i tiden hade jag säkert varit själaglad över jämnheten! och stabiliteten!, nu känns det bara bedövande mediokert. Och det är ju inte ens särskilt jämnt, har egentligen bara hittat in på ett banpar, snudd 500 där på två senaste. Stabiliteten kommer mer och mer, kan SPELA bowling och lösa problem på ett annat sätt nu, men känns som det inte vill lossna riktigt. Hela säsongen har känts som att raset inte varit så långt borta, medan topparna varit ganska låga, som ett osynligt tak jag har slagit huvet i.
  Paradoxen är att jag har blivit en jämn snubbe, utan att vara riktigt stabil, och jag har bytt in min tidigare stolthet och livlina, spärrspelet, mot några fler strike. Och jag är rätt nöjd med bytet. Men jag saknar ändå 770-killen.


*Har FC Barcelona bara hemmatuba? Är det Malagas försvar som är värdelöst? Eller ingetdera? 6-0 nu, på 55 minuter.

Är för tillfället i 08-trakten och fördriver tiden med att hälsa på gammfalke och bowla lite. En kompis gifte sig i Örebro helgen som gick och då övertalar man ju ressällskapet att man behöver ta med några runda saker.
  Spelade Brännkyrkaträffen igår och det var grymt skoj, även om dom närvarande säkert undrade vem surpulen i vit tröja var som gick och tittade i golvet efter varje slag. Lite knepigt från början, bytte boll och hade mig, hittade sen ett spel som gav 640ca serie 3-5 för att sedan börja med susa ettan till höger, hål, nåt annat tjafs, tian, sjuan, tian, nian (miss) och gå i mål på 1187, medan större delen av starten (inkl Sainio, Kanold, Stavhopparn, Susanne O) gjorde mellan 180-120 över med runt/över 700 i spurten. Bajs.
  Men trevligt var det, nån boll till behöver jag, och framförallt mera träning. Och hade jag hållit tempot in i kaklet hade jag varit rätt nöjd med kvällen. Den goda reklamen för umebowlingen får vänta till en annan gång.
  Det är en konst att vara positiv när spelet är några procent off, man söker och letar, och sällskapet runtomkring radar upp strajk. Även om det var fler och bättre bowlare än jag som kliade sig i skulten emellanåt.
  Det blir så uppenbart ibland vilket ökenlandskap norra landsändan är numera - förra veckan satt jag och kollade upp tävlingar i och omkring Mälardalen och kunde ganska snabbt skriva ner fem-sex alternativ som inte var orimliga att ta sig till. Samma helg, utan bil. Hemma fanns det en (1) tävling inom 40 mils radie, och inget utrymme för någon fler, då skulle dom konkurrera ut varandra. Det är inte utan man blir lite blå av  syrebrist.
  Problemet är förstås underlaget, det finns för få bowlare. Andelen klubbar som går på knäna i norr måste vara skyhög jämfört med resten av landet, och dom som arrangerar tävlingar måste kunna locka Alla, och i princip vara ensamma i varsitt speluppehåll. Avstånden gör att dom bowlare som finns inte vill lägga fler helger, plus ett antal veckokvällar, på att kuska runt på tävlingar, man har nog med ligan. Det betyder också att open-tävlingar är en närmast dödfödd idé, i Sundsvall fick man ställa in pga svagt intresse för något år sen.
  Är man av den uppfattningen att individuella tävlingar är mest utvecklande för den egna spelstandarden, och att det är framförallt det som behövs för att lyfta bowlingen norrut, då vill man mest gå och dra ett skynke över sig. Eller flytta. Men det senare spär ju förstås på problemet (et cetera tills norrlandsbowlingen är död). Men jag har hört att dom har fart på grejerna i Kiruna - heja!

Om någon bekant eller obekant har lust att rulla lite i morgon tisdag innan jag ska med nattåget hemåt, hör av dig! Mitt nummer: 076-8040334.
  Nu ska jag åka och spela på trä för första gången sen Dm-finalen på Edda i januari 2002, har bokat i Väsby kl 14. Mycket kul!

Som sagt, tävling på hemorten i helgen, 16 serier (8+8 med omspolning i mitten), och när röken skingrats och deltagarna kliat sin panna och slitit sitt hår färdigt stod någon som segrare. Undertecknad. Vad var oddsen på det? =)

Har ju känt mig i fin form större delen av hösten men det har inte gett resultat riktigt, några bra matcher, ett katastrof-DM, några vilja-alldeles-för-mycket-stålarm-matcher, ungefär så. Så, lite påtvingad vila, sporadisk träning, ett par nya bollar, rejält sänkta förväntningar, bara gå ut och ha kul - så är man ett antal tusen rikare. Det är ett märkligt spel det här.

Jag har sällan spelat så bra, så stabilt, över så många serier. Vilken känsla när det bara flyter på... Dom snackade om kantlir i förväg, men det var ju uppenbart tidigt att det släppte utåt och högg inåt så jag vandrade inåt, inåt, bytte till kortoljebollen och såg mig själv vara helt ensam därinne, i princip. Venusen (som klotkillen Håkke övertalade mig att köpa) gled igenom iläggen så sött och styrde snällt och fint in i det heligaste. Bom, bom, bom. Knappt en tia stod på nio serier, 211 över, 112 rent. När alla andra i starten kämpade med bollar som for än hit och än dit och än ner i diket så hade jag häng inåt och ett par ribbor utåt. Och det på ett underlag som är definitionen av antituba, med torra ilägg redan från början... Visst är det märkligt?

Började krokna lite i elfte, men väggen kom aldrig med full kraft. Spelade inte igenom lika bra längre och började få problem att fälla tian, och fickan blev mindre och mindre. En halv chansning med bollbyte till gravityn fällde i och för sig tian, men den styrde lika ofta upp tidigt och det kändes som varje slag skulle bli hål. Byt tillbaka och skärp dig, tyckte Royal, och goda råd hade blivit dyra - behövde snudda 200 i sista för att gå upp i spets. En trippel i början, plus en präktig vänster och en rejäl plogbil, ett par nior som föll sent och lämnade bara fyran, höll tätt, 227 och lättnad. Prickade precis pari ren slagning, som första spelare av 60.

Söndag, en mild form av tortyr framför datorn. Ont i halsen och allmänt mör i kroppen. Lantz från Ö-sund dominerade. Han såg väldigt stark ut till och med tolfte, det såg ut som jag fick betala för svackan på slutet. Men plötsligt kom väggen, och han behövde dryga 240 i sista för att gå förbi. Det blev 204. Helt otroligt.

Det var nog dom lägsta siffrorna nånsin i tävlingens historia, men vem bryr sig? YEESSSSS!!!!!!

http://www.vilhelminabowlingcenter.se/pinan/resultat08.htm